Jag saknar att känna honom röra sig trots att jag tyckte det var obehagligt. Jag saknar min fina kula jag hade fått på magen. Men nu är jag helt platt igen. Allt försvann så fort. Det var den värsta smärtan jag har upplevt just den dagen då han skulle födas. Men jag tänker hela tiden att bättre att jag fick känna den smärtan än Noah. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att föda ett barn som kommer få lida vid sitt första andetag. Så gjorde vi rätt val? Ja det gjorde vi utan att ifrågasätta det alls. Vi kommer aldrig ångre vårt val av att skona honom lidandet!! Men jag har en sån stor saknad efter honom. Den saknaden kommer alltid finnas kvar men jag vill inte att den ska försvinna. Jag vill att den ska stanna. Jag vill aldrig glömma honom eller sluta sörja honom. Men han är en del av vår familj även om han inte är här i egen gestalt. Snart kommer han spridas på minneslund så vi kan komma och tända ljus för honom. Nu ska jag laga lite mat för idag kom barnen hem så nu är rutinerna tillbaka igen. Skulle aldrig låta dem drabbas av mitt mående. Så snart blir det att laga mat. De vet att jag har varit på sjukhuset därför vi inte hämtade dem i måndags. Vi var tvungna att säga det för att de ska aldrig tro att vi väljer bort dem!! nej nu laga mat och slå bort tankara ett tag.. Vad gör ni idag?