Känslorna av hat och förakt är inget som går att undvika även om man vill. Man vill inte funder man vill bara somna och vakna upp ur mardrömmen. Jag hade en dröm om att mitt barn skulle ha varit sjukt tidigt i graviditeten. Men jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta som man nu tvingas gå igenom. Alla pikar ifrån alla runt omkring som inte har en aning om hur det är och vad som krävs av oss är också något som är väldigt påtagligt. Jag förstår verkligen att det är lätt för er att sitta och prata och ha åsikter. Och alla har rätt till en åsikt men vem har sagt att man måste yttra den? Vem har sagt att man måste sparka på någon som redan ligger ner? De ända som har funnits som ordentligt stöd är barnens mamma Maria och Johans mamma Lena samt några människor jag har träffat på en internet sida som jag inte ens känner men som har visat sig vara underbara själar. De har funnits 24 timmar om dygnet för oss och stöttat oss fram tills skrivande stund. De kommer finnas kvar och stötta oss då de verkligen ser vad detta gör mot oss. Vi är två levande zombies som lever vår värsta mardröm. Det finns inga tankar kring detta som är rätt och fel säger de flesta och nej inte för mig och Johan finns det inga då detta verkligen prövar psyket. Men för alla runt omkring finns det verkligen rätt och fel vad man säger och inte säger i denna situation. Kränkningar och kasta skit på oss ja de människorna suddas ut ur vårt liv på en gång då ni verkligen inte kan säga något för att komma tillbaka till våran tillit eller för att vi någonsin ska kunna ha förståelse för er. Det finns några prakt exempel på detta som jag personligen har stöttat i både vårt och torrt och aldrig sagt något negativt till i deras svåra situationer men som vänder mig ryggen nu i denna svåra tid och ni kommer aldrig bli förlåtna. Detta är inget som finns att förlåta. Ni försvann nu och kommer inte tillbaka