Inatt hade jag såna fruktansvärda magkramper igen. Jag vakna av dem och somnade i utmattningen av dem. Men denna gången var jag INTE rädd. Jag vakna sen på morgonen och gick iväg med jonathan till skolan. Väl hemma igen så fick jag fruktansvärt ont i magen men på ett annat sätt. Jag kände igen smärtan men kunde inte minnas från vart. Nu flera timmar senare minns jag EXAKT.
Jag satt i soffan och ställde mig upp för att hämta något i köket och kände hur det rann. Jag sprang in på toan och det kom blod. Jag blev så rädd att jag fick svårt att andas. Jag hade ställt in mig då på att barnet var dött. Hade en tid idag på kvinnokliniken på koll då de ville se så det växte på rätt ställe och att mina hormoner i kroppen hade ökat. Jag åkte dit med inställningen att det kommer vara borta. Väl inne så kollar vi på vaginalt ultraljud på ett hjärta som slår så fint. Jag kände hopp glädje och sorg. Hon säger då att mitt blodprov jag tog förra veckan låg på 2000 något hade stigit till 26000.. Så mina hormoner hade ökat bra. Och allt såg jätte bra ut på ultraljudet dock var blödningen oro väckande. Hon kunde inte säga om det var på väg till ett missfall. Så jag gick där ifrån med blandade känslor. Men jag såg sedan positivt att det kanske bara var en blödning som inte var antydan till något negativt. Jag åkte hem la mig och sov. Och när jag vakna och ställde mig upp så kände jag hur det rann ur mig. Sprang in till toan och det kommer en Stor Koka. Blev ledsen dröjde inte länge så kom det en ännu större denna kände jag igen när jag såg den! Nu är mitt barn som jag längtade så efter borta. Det dog i mig idag. Jag kunde inte få det att klara sig i mig. Så nu sitter jag här helt förtvivlad i sorg. Varje droppe som kommer är mitt barn som jag idag såg hjärtat på. Varje droppe är som en kniv i mitt hjärta. Jag hade en vilja en önskan ett hopp om att denna gången skulle gå bra. Men jag klarade det inte. Och jag vet att jag hade inte kunnat göra saker annorlunda men i denna stund beklagar jag mig själv och mitt barn som hade fått ett hjärta som slog är nu dött!!!
Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Det gör så ont i mitt hjärta och jag vill bara skrika men det kommer inte göra någon skillnad mitt barn dog! Varför fick jag se att den hade ett hjärta varför fick jag hopp om att jag skulle klara detta? Ingen kan få mig att tycka detta är positivt jag är arg och förstörd!


Även om du inte fick chansen att att se denna stora värld så kommer du ALLTID ha en plats i mitt hjärta. Och jag hade välkommnat dig med hela mitt hjärta om jag hade fått chansen. Och förlåt mig att jag inte klara av att bära dig<3