För snart 4 veckor sen låg jag där i min säng på kvällen och kände min älskade son sparka och röra sig i min mage. Jag log varje gång han gjorde det och för varje leende och varje spark så högg en kniv mig i hjärtat. Det var sista dagen han skulle finnas där och jag skulle ligga där med ett leende av att min son sparkade. På sjukhuset så fick jag komma in på ett rum rätt fort när vi kom dit kl 08,00. Jag träffade en sköterska som berättade hur allt skulle gå till. Jag började känna värk i magen 20 minuter efter att jag hade fått tabletterna som skulle sätta igång förlossningen. Jag låg med smärtorna ett bra tag för jag ville inte lindra dem. Jag ville känna smärtan så jag slapp tänka på vad jag skulle göra. Efter ett tag frågade johan om han skulle ringa på sköterskan och jag svarade ja. Sköterskan kom och gav mig en injekton smärtlindring i armen. Men smärtan avtog inte. Jag låg med smärtor från 08,20 till kl 15,30. Då hade jag blivit nedrullad till förlossningen för att få ryggmärgs bedövning. Jag var rädd för ryggmärgs bedövningen men den kändes inte.  5 minuter efter att läkaren som satte in bedövningen och pumpen på bröstet hade gått så kände jag hur det tryckte på neråt och så gick vattnet. Det var obehagligt! Jag fick panik och ropade vad som hände och tankarna for runt i mitt huvud som en film. Jag förstod inte vad som hände jag kände bara blött i sängen och ren panik. Barnmorskan förkarade vad det var som hände och lugnade mig. Efter det rullades vi upp till avdelning 27 för jag ville det då jag fann förtroende för de barnmorskor som hade varit under förmiddagen. Väl uppe bytte jag om och sängen bäddades om. Tror det var då jag fick feber frossa eller om det var innan jag mins inte riktigt. 16,03 kände jag ett enormt trygg neråt igen och skrek att han kommer han kommer. Sköterskan han precis komma in och veckla upp ett skynka och säga till mig och krysta. Efter en kryssning var han ute. Hon satte en klämma på navelsträngen och sa att det kan ta en stund innan moderkakan kommer och sen lämnade hon rummet med Noah insvept. Efter inte alls länge gick jag på toa och lika dant där enormt trygg och en kryssning och moderkakan kom. Jag ringde på barnmorskan och hon kom och hämtade den. Så hela processen var över. Tankarna for runt i huvudet på mig men jag visste inte vilka tankar som var vad eller vad jag ville med dem. Allt jag visste var att jag hade fött min son och någon hade tagit honom. Ca en timme efter att jag hade fött Noah så kom läkare och en barnmorska in och berättade att Noah hade fler missbildningar. Han hade gomspalt som var väldigt extremt. Han hade ingen näsa utan munen gick upp under ögonen. Det var bara ett hål. Detta visste de inte innan och ville berätta det innan vi fick träffa Noah. Barnmorskan kom in med Noah la honom i mitt knä. Där låg min älskade son han var så liten men ändå så perfekt. Jag tittade på honom ett tag innan jag vågade ta hans fot och lägga i min hand. Den var kall. Men så vacker där den låg i min hand. Någon skrev att man älskar sitt barn mer och mer för varje dag vilket är den största lögnen jag hört. Min kärlek till mitt barn var lika stor när jag fick veta att jag väntade honom som den är idag. Men det som växer med tiden är saknaden efter honom i våran familj. Barnen vet inget om vad som hänt och så ska det förbi tills de blir stora och jag och Johan en dag kan visa dem sin lille bror som tyvärr inte fick komma hem med oss. Också visa dem vilken fin plats vi valde till honom att vila på. Noah är MIN SON. Och det kan ingen ta ifrån mig. Ingen kan heller beröva mig på min roll som MAMMA! För vet ni vad? jag är mamma till min son Noah född 2012-03-26! Jag är något som kallas så finT som ängla förälder. Och min son har lika mycket rätt att kallas människa som ni har med era barn som lever. Och den som någonsin vågar nedvärdera mig för det val vi gjorde ja vad kan jag säga annat än att du har verkligen varken hjärta eller egenskaper för att varken vara mamma eller pappa att förhindra honom lidande som kunde få honom att lida in till hans död är den första uppgift som mamma som jag gjorde för min älskade son. Och om ni nu säger att ni skulle göra allt för att lindra lidande för era barn och göra allt för dem hur kan ni då döma mig som förhindrade en människa från sånt lidande som ingen kan förstå?