Något som jag funderar massor på nu när jag själv ska bli mamma är min egna mamma. Detta kan vara ett känsligt inlägg för vissa så jag säger det nu på en gång att detta kan vara känsligt för vissa läsare då det handlar en del om döden.

Min mamma lever inte utan dog hastigt för 17 år sedan. Jag har inte så mycket jag kan skriva om henne som person då jag var 4 år när jag miste min mamma. Min mamma Eva-Lena Adolfsson blev mördad 1994 den 20 maj av min pappa. Så jag har inga egna minnen av min mamma utan har försökt pussla ihop hennes liv så gott jag kan genom att prata med hennes vänner och människor som kände henne. Och min mamma var ingen ängel men för mig så är hon en ängel som sitter där uppe och ser på mig leva livet och allt vad det innebär. Många gånger så saknar jag min mamma och många gånger saknar jag nog bara mamma rollen. Det är tufft att se mammor med sina döttrar för då tänker jag på hur det hade kunnat vara med min mamma. Om vi hade gått där och skrattat hålt varandra i hand och gjort roliga saker tillsammans. Jag saknar henne något enormt just nu. Jag kan inte ringa henne och fråga saker angående hur det är att vänta sitt barn. Jag kan heller inte ringa henne sen om jag har konstiga frågor angående mitt barn. Mammas död tog hårt på mig när jag väl fick veta vad som hänt henne. Efter att min mamma blivit mördad så fick jag flytta till min moster och hennes man. Dessa människor växte jag upp med att kalla mamma och pappa. Men vid 12 års ålder rasade min grund då jag fick veta att den kvinna jag kallade mamma egentligen var min moster och den man jag kallade pappa inte hade några som helst blodsband med mig. Mitt liv gick i kras. Jag ville bort från det jag kallat hem så länge. Jag ville och till slut så hamna jag i foster familj i berg och sen efter det fortsatte flyttarna ett par år och när jag var 16 år så fick jag min egna lägenhet och började leva "vuxen livet". Det var tufft att leva själv utan någon som fanns där och stötta mig. Idag lever jag med de bästa förutsättningarna som finns. Och jag kan stolt säga att jag trivs med vem jag är och vilka värderingar jag har. Men varje dag fattas det jag värderar mest av allt. Min familj. Jag har 5 syskon. Men ingen som jag har kontakt med ofta. Mina syskon har valt sina liv vissa till den negativa livs stilen och vissa har det gått bra för och de lever ett "normalt" liv. Men ingen av dem pratar om mamma. Ibland tror jag att de lever i förnekelse vilket jag aldrig har gjort sen den dagen jag fick veta. Jag har alltid velat veta vad som hände in i minsta detalj. Dock så har det alltid funnits någon som hindrarat mig från att verkligen ta reda på allt. Vissa saker borde jag nog inte se men ovissheten tycker jag är jobbigare än att veta bearbeta det och gå vidare. Jag har aldrig velat måla upp någon bild av mitt liv som inte stämmer utan har alltid velat ha rätt uppfattning angående hur det var att leva med mamma och pappa och livet efter det. Tycker ni att det är konstigt att jag skriver livet efter. Men för mig har jag delat upp mitt liv i olika delar då varje flytt har gjort ett kapitel och så vidare. Vissa boende former gav med sig kunskap och andra bara sorg och besvikelse på människor som skulle ha funnits där för mig. Men genom min resa genom olika städer i landet så har jag alltid hittat andra ungdomar som också inte har haft det lätt. Jag har alltid velat hjälpa andra och jag vet inte om jag hjälpte dem eller om jag vill tro att jag gjorde det men jag hoppas verkligen att jag har gjort det. Jag vet i alla fall att det finns många fler där ute som levt ett tufft liv med motgångar som är snarlika med mig och andra som jag blev riktigt berörd av. Ibland kan jag sitta och längta tillbaka till då jag var "ungdom" och det fanns någon som visste allt och som bestämde om man skulle gå höger eller vänster. Det var ett bra sätt att leva och man fick en annan struktur på vardagen. Men två saker jag fick lära mig som jag kommer ha med mig i hela livet är följande *Den ända att lita på är dig själv *Dubbelmoral är väldigt vanligt *Att bry sig om någons bästa kanske inte alls är det bästa för just DIG Jag fick också lära mig att kunna argumentera för mig själv. Detta kunde medföra att resultatet blev till det bättre när jag verkligen kunde prata och argumentera för mitt liv. När jag fick ordförrådet kunskapen kring min situation så kunde jag göra mer åt det liv jag levde och som så många andra hade synpunkter men dessa människor ansåg inte att jag hade någon rätt att prata om. Livet tog en annan vändning och som jag skrev så fick jag egen lägenhet när jag var 16 och då började en annan kamp. En kamp som ingen annan än jag själv skulle reda ut. Det tog mig ca 2-3 år att reda ut mitt liv. Komma fram till vad jag ville och hur jag skulle nå mitt mål. Nu sitter jag här 21 år gammal skuld fri och har några ämnen kvar till att bli undersköterska som jag alltid velat bli. Jag har nått två av mina mål i livet. Och vissa saker kan jag inte ändra på hur mycket jag vill. Som att min mamma inte lever och kommer inte komma tillbaka. Det kan jag inte påverka. Men jag kan påverka att minnet av henne håller sig vid liv hos mig och ifall det är en dotter som växer sig stark i min mage så kommer hon få föra med sig min mammas namn som mellan namn. Även om jag inte kände min mamma så kommer jag inte glömma henne och vad som hände henne. Det kan göra ont ibland men idag pratar jag med erfarenhet om att leva ett liv som inte passar sig i Svensson cirkeln och att även vi som har haft en stämpel på oss också kan lyckas med allt vi vill. Så mitt råd till alla som har det svårt. Bestäm ert mål och tänk noga efter en bra väg för att ta er dit. Hitta personer som kan stötta er och jag finns här som stöd om det är någon som behöver.