Fick nyss ett ordentligt gråt anfall. Först satt jag och titta på en unge i minuten och drömde mig bort tills jag själv låg där. Jag blev först glad av tanken men sen slog det mig. Ingen i min släkt glädjas åt att jag ska ha barn. Jag kommer inte ha min mamma där. Det är jag och Johan eventuellt Sandra. Men ingen i min släkt kommer vilja ha en relation med mitt barn. Jag kommer va den ända på min sida som verkligen kommer älska och bry mig om henne/honom. Det var jobbigt att inse det. Jag har den senaste veckan börjat fundera på om detta verkligen var rätt beslut och så vidare. Och när jag säger det till folk att jag har tänkt så säger de att det är normalt. Tydligen kommer de tankarna då man börja må bättre från illamående och så. Man känner inte av graviditeten och börjar då tro att det är borta och då kommer tydligen ofta dessa tankar. Men jag blev verkligen ledsen. Usch och fy....