Ännu en dag sitter jag här med tankarna som snurrar som aldrig förr. Den långa väntan på ett av det avgörande samtalen väntas under dagen. Men just idag är jag inte ledsen jag känner mig bara tom. Det jobbigaste är väntan och den maktlöshet som detta innebär. Varken jag eller Johan kan påverka det som händer just nu. Vi sitter på läktaren som åskådare över vårt egna liv. Jag vill tacka alla som lämnat kommentarer och stöttat oss i detta. Det finns även de som jag inte känner som varit inne och lämnat ett litet avtryck och jag är jätte tacksam. Om det finns någon som läser som själv har ett barn med hjärtfel eller går egenom samma sak så skriv gärna och berätta hur ni upplever/upplevde detta svåra som vi nu står inför mötes av. Nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av mitt barns sparkar och försöka se lite positivt om det går. Om inte så tar jag vara på den lilla tid jag har kvar med honom mitt älskade lilla Pyre!!