Tankarna kring vart det gick fel plågar mig natt som dag. Jag vaknar med tårar som rinner och jag somnar om med tårar som rinner och sorgen och förtvivlan är enorm. Jag anklagar mig själv att mitt barn inte utvecklats som han ska. vem annars tar på sig skulden? det är ju min kropp han bor i det är ju jag som ger honom näring och värme. Klart jag inte kan lossas som att det inte är jobbigt. Tankarna kring framtiden i allmänhet är påfrestande. Hela ens trygga liv rasade på mer än en mille sekund. Rädslan infann sig som om den bara legat och grott där inne hela tiden men nu hänger den över mig som ett paraply hela tiden hackandes. Jag kommer aldrig ha förståelse för varför detta hände inte efter allt jag gått egenom med denna graviditet. Först mådde jag ju så illa så jag var sängliggandes för det. Sen kom kräkningarna som höll i sig så jag till och med var tvungen att få dropp. Och nu när allt var bra då händer detta. Den viktigaste frågan kommer jag aldrig få svar på för det finns inga svar på Varför? Det finns missbrukare olämpliga människor som får barn på löpande band. Det finns de som väntar så länge att de känner sparkar och allt och sen tar bort dem utan annledning. Och här sitter jag har en längtan efter detta sen många år tillbaka och så händer det här. Idag ska jag kontakta en kurator för jag behöver få prata. vad jag ska säga och så vidare har jag ingen aning om men jag behöver nog prata av mig med någon som bara kan lyssna även om man hela tiden söker svar överallt. Min älskade prins! Min älskade prins!