De är vad jag känner just nu både psykiskt och fysisk. Igår gav jag Johan ett sista val och han valde bort de lika lätt som regnet faller från himmelen just nu. Jag kan inte ge mer nu utan jag måste stå på egna ben. Jag har ägnat 3,5 år med att förstå och jobba in i det sista för att han och barnen ska ha det så bra dem bara kan. Inte en ända gång har jag varit egoistisk utan snarare så pass engagerad i dem så att jag själv har hamnat i skuggan. Och nu är de jag som ligger med ett brustet hjärta och tårar som bränner i ögonen. En själ som skriker av längtan bort ifrån detta och ett brustet hjärta som inte vet om de går att bli helt igen. Och detta på grund av att den man jag älskar väljer hellre någon annans lycka framför sin nuvarande familjs. Han väljer att acceptera att två människor dagligen försöker komma åt mig psykiskt genom kränkningar och påhopp. Han menar att han har gjort de han kan genom att förklara för personerna ifråga att beteendet inte är okej. Jag anser att eftersom de fortsätter så är de inte tillräckligt!!
Jag skulle aldrig ha tillåta någon att behandla Johan på de sättet jag blir behandlad på. Jag skulle göra allt som stod i min makt för att skydda honom.

Men alla är vi olika inte sant?