Många gånger under tiden man växte upp så blev man kär. Man hade nya pojkvänner och man skrev vitt och brett om den nya kärleken och allt det som hände. Man utala sig ofta för att ha hittat "Den rätta". Men flera år senare så sitter man med en annan och hur många den rätta har det inte varit innan? Men jag låg och tänkte på detta igår innan jag somnade. Den rätta den som verkligen får din värld att snurra vem är han och varför?
Lite ironiskt när man börjar fundera på det... Jag hade aldrig höga krav på kärleken bara att personen ifråga skulle älska mig (rätt patetiskt idag). Men då började jag också fundera på om jag verkligen hade älskat någon och vad älskade betydde för mig. Och ärligt talat.. Nej jag har inte älskat någon tidigare och jag tror att om fler sätter sig ner och verkligent tänker efter så kommer de också se vad jag kom på. Många gånger så nöjer man sig med ett liv bara för att det blir en vardag av det hela jag vet att jag gjorde det i alla fall. Älskade jag mitt ex? Nej.. Men vi levde ihop i 3 år. Var jag ledsen när vi flyttade isär ja men inte över att mista honom utan över rädslan över hur vardagen skulle se ut. Vi hade aldrig haft kärlek. Man blir så van vid det man har att när det bryts så står man utan vetskap hur det är att leva ensam. Jag levde ensam innan jag träffade mitt ex. Jag var själv och klarade mig alldeles utmärkt men under de 3 åren glömde jag bort hur det var. Trots bristen på kärlek så förlovade vi oss och hade haft ett gemensamt barn om jag inte fått missfall. Jag levde i en bubbla, hade inga som helst krav, och jag nöjde mig med det som var.

Idag nöjer jag mig inte med mindre än jag är värd. Jag skulle aldrig leva i ett kärleks löst förhållande eller en enformig vardag. När jag träffade Johan så tänkte jag mycket på vad jag ville ha i livet och hur jag skulle uppnå det. Jag funderade på om han skulle stjälpa mig eller hjälpa mig. Och han blev den drivande moroten för mig. Jag skrev in mig på vuxen utbildning och jag började plugga på distans. Jag började också jobba efter en tid. Idag sitter jag hemma sjukskriven för min sjukdom fibromyalgi. Men än idag 2,5 år senare är han fortfarande min morot. Han driver mig till att vilja mer, han får mig att vilja jobba igen. Hade inte kärleken funnits så hade han inte brytt sig. Men han bryr sig och där av finner jag drivet att fortsätta. Han får mig att le bara av att titta på mig. Han får mig att känna de där fjärilarna i magen bara genom att kyssa mig. Han får mig fortfarande att tappa andan när han rör mig. Det är kärlek för mig!

Folk visar upp sin kärlek så tidigt till och med innan de ens känner varandra. Man känner inte den andra förens efter 2 år. Varför ha så bråttom med att visa upp den andra? Först har man den där underbara "smekmånaden" som jag brukar kalla det. Ni vet då allt är så underbart och man ses och pratar hela tiden. Men det är inte smekmånaden som är viktig det är det efter den. Står ni ut med varandras brister? Kan ni komma överens om hemmet? Kan den andra älska dina barn? Kan man hålla kvar de där fjärilarna,pirret,förståelsen,kärleken? Det är inte många som kan det. Vi har lyckats man vi har kysst många paddor för att hitta den rätta. Både jag och Johan har levt förhållanden som innebar tjafs och onödiga diskutioner, omogna partners och där det inte fanns kärlek alls. Kanske därför vi pratade om det så mycket i början va vi verkligen inte ville ha i nästa förhållande och där av fick vi det inte. Vi har bråkat 2 gånger under vårt förhållande. 2 gånger!!!! Tidigare förhållande var det en piss i missippi =)

Johan och jag pratade drygt 1 månad över nätet och i telefonen innan vi sågs.  Sen träffades vi när han inte hade barnen för han ville inte att de skulle få fel signaler. Det tog 5 månader innan jag träffade barnen. Han ville skydda sina barn från otryggheten ifall det inte blev något. Och det gjorde bara att jag föll hårdare för honom. Där är också något folk gör så fruktansvärt fel. Presenterar för barnen och så försvinner den nya killen och där står det ett vilset barn som inte förstår och med en saknad för en person som de inte hade behövt ha om man hade gjort rätt. Jag älskar Johan för att han prioriterade sina barn framför mig. Jag respekterade ännu mera han som person när han såg till sina barns bästa. Jag säger det ofta till folk när de frågar hur han gjorde och hur de ska göra. VÄNTA! Ja men om jag säger att det är en kompis bara? Samma sak där även om du säger kompis så kan barnen fatta tycke för personen och sen är den också borta. Om och om och om igen pågår detta och det barnen lär sig varför släppa in någon när de alltid försvinner?