Jag har skrivit många inlägg angående hemmet och hur jag vill ha ordning och reda men idag tänkte jag skriva om djupa sår.

Jag har tidigare skrivit om mina svåra livs situationer som jag har levt.  Vissa av dessa situationer går att undvika. Visa av dessa situationer går att förhindra om man verkligen vill och försöker. Jag är en perfektionist. Och detta har jag blivit pga av mitt sätt att leva tidigare. Är det något positivt? Ja idag är det de. Men för ett par år sen var det min största nackdel för det höll på att äta upp mig. Jag jobbade så hårt för att vara perfekt att jag mådde väldigt dåligt. Jag är ett vandrande exempel på en trasslig barndom och ett hemsk trauma. Jag är också ett levande exempel på att vilja leva ett "normalt" liv. Jag kan skriva och prata om det som hände mig under 16 års tid men ingen av er kan nog riktigt förstå. Men det är inte det jag strävar efter i mina texter utan att vuxna ska förstå hur illa de kan göra ett barn trots att de inte säger elaka saker. Handlingar är något som skadar barn djupt. Mina sår kommer alltid ligga under ytan och jag kommer alltid minnas de handlingar som de vuxna gjort mot mig. Såren tär inte på mig eller plågar mig inte idag. Men det är också 2-3 år sen som jag verkligen handterade min barndom och det jag hade varit med om.

De flesta tror att de kan knäcka mig genom att smutts kasta min barndom. Men det är inte mig ni smuts kastar för jag var bara barnet som försökte finna trygghet och kärlek. Jag var barnet med alla tankar och funderingar kring det som skede. Jag var barnet som fick djupa sår och många års lidande pga andra människors dåliga omdöme och handlingar. Idag skulle jag ALDRIG sitta och se på när något barn lider pga vuxnas handlingar. Jag har själv fått så många sår i själen att jag skulle inte tillåta att det hände. Och en av de handlingarna jag har gjort för någon annan skull är att avsluta min graviditet med Noah. Hade Noah överlevt graviditeten så hade det innebärt långa sjukhusvistelser vilket inte skulle ha skapat olidligt lidande för Noah utan också för de barn vi redan har idag. Att vi avslutade graviditeten med Noah var för att tänka på alla inblandade Noahs hälsa,barnen och oss själva alltså våran FAMILJS BÄSTA. Idag lever jag tillsammans med två små underbara barn som jag älskar som mina egna. Jag träffade deras pappa när de var 2 och 4 år gammla. De vet knappt något annat än att jag och Johan lever tillsammans. De kommer inte ihåg att mamma och pappa har bott ihop. Vi lever vårt liv och det livet handlar om de små och att de ska ha det så bra det bara går. Vi har skapat ett hem med trygghet,regler,lugn och massa kärlek. För jag skulle aldrig vilja ha ett hem utan dessa saker då jag själv sökte det i  många år utan att finna det. Barnens hälsa och mående är den högsta prioteten och har alltid varit. Anledningen till att vi flyttade förra året var för att barnen har blivit så stora att de behövde varsitt rum och kunna stänga dörren om sig och få sin egna tid. De behövde också komma ner på marken som jag skrev för ett tag sen. De behövde lära sig att känna på friheten utan någon hand i hand. Och vi har sett två små killar växa och bli stora och äventyrliga. Vi såg också till att barnen fick byta skola/dagis och det har gett båda pojkarna så mycket i deras utveckling.

Jag och Johan är överens om alla val vi gör med barnen för vi är en familj! Vi tar beslut tillsammans och diskuterar allt. Och detta för att ingen ska hamna i kläm varken barn eller vi. Vi tar också med barnen i en hel del där de får bestämma hur/vad vi ska göra. Vi är ett team vilket jag tror man måste vara för att nå de bästa resultaten. Och vi sviker inte barnens förtroende för att stilla någons nyfikenhet. Barn måste kunna berätta saker i förtroende till oss och veta att det stannar där. Det är så förtroende och tillit till vuxna skapas. Och tillit och förtroende prioriterar vi högt i detta hem. Inte drama och konflikter!