Igår så blev jag väldigt arg och besviken när jag gick för att se efter vad som som fanns i brevlådan. När jag öppnar brevlådan så såg jag att det var ifrån begravningsbyrån. Tankarna började fara omkring som en film i huvudet. Skulle det va att Noah äntligen har blivit spridd på minneslunden eller skulle det va ett papper på att något har gått fel?!!!

När jag öppnar brevet så ser jag att det är en räkning för kista,deras arbete och något mer. Jag blir så förbannad så jag skakar i hela kroppen. Menar dem på fullaste allvar att de skickar ut en räkning på min döda son innan jag ens har fått veta om han ligger tryggt och vilar på minneslunden som vi valt! Jag ringde upp min svärmor på en gång och sa vad jag fått på posten idag. Hon sa samma sak som mig FÖRSKÄRCKLIGT!! Inte okej att det ska gå till på det här viset. Johan försökte ringa dem i går men fick inte tag i någon. Detta är något som jag kommer förklara för dem som för ett litet barn att det är inte acceptabellt!! Mannen på begravningsbyrån ringde mig för ett par veckor sen för att kolla med mig hur jag ville göra med Noah om han skulle begravas med sten eller kremeras och spridas på minneslund. I slutet av samtalet så sa han att han kommer höra av sig till mig när han vet om det går att sprida på den minneslund vi valt eller om det är tjäle i backen fortfarande. Men jag har inte hört ett ljud sen det samtalet och nu kommer en räkning.. Nej inte okej och det ska de allt få höra om!!

På måndag är det 7 veckor sen jag födde Noah. 7 veckor som har gått så fort och som för varje dag blir lite lättare att leva med det som faktiskt hände. Jag är med i en grupp på fb om just barn som tyvärr inte fick leva livet fullt ut. Det är tragiskt allt som kan hända och den olidliga smärta som många av oss kvinnor/män får uppleva! Allt som vi alla satt och planerade för våra små liv fick vi aldrig ge dem. Och vissa fick till och med komma hem och sedan förlorade de sina barn. Det är hemskt!! Och jag förstår inte hur alla vi kvinnor/män som drabbas av dessa saker klarar av att leva vidare men vi gör det. Trots den stora sorgen av våra älskade barn som av en eller annan anledning inte fick komma till oss så är vi alla mammor/pappor till våra älskade barn. Och ingen och då menar jag verkligen ingen kan döma oss eller säga att vi inte får sörja våra barn. Jag vet inte om jag kommer våga mig på drömmen om ett barn igen. Just nu känns det flera år bort men en dag då ska jag våga mig tillbaka på vägen om att bli mamma igen. Men även om jag blir mamma igen så kommer aldrig minnena eller känslorna för Noah att försvinna! Han kommer alltid va en del av oss och vi kommer alltid minnas honom med kärlek och att han var våran älskade efterlängtade son! En vacker dag när våra pojkar är större kommer vi berätta för dem att de skulle ha haft en bror. Han är en del av oss alla och de ska få veta och ifall de vill så får de också tända ljus för deras bror. Men idag är de för små för att förstå och därför håller vi dem utanför detta.