Hela tiden skriver jag om rätt och fel. Vad man bör göra och vad man inte bör göra. Är jag perfekt? O HELL NO!

Men har ni någon gång funderat på att jag skriver av egen erfarenhet? Att jag har begått misstagen som jag skriver om och därför skriver om dem för att andra inte ska begå dem och ångra sig som en annan gjort? Ingen vet hela min historia så folk kan döma mig och säga att ja du har inte det så du kan inte veta m,m men vad vet de om mig?

 

Visst verkar jag vilja vara perfekt men vem vill inte va det bästa dem kan vara? Alla strävar vi efter vår egna perfektion. Och vad det innebär ja det vet inbart vi själva. Har någon annan rätt att tycka att ens perfektion inte är tillräcklig? Ja självklart har de det. Vi har alla rätt till en åsikt och hur ens åsikt är och vart den grudar sig vet ju enbart vi själva. Men det spelar ingen roll om någon annan tycker att det du gör eller säger är fel så länge du inte inser det själv. 

Döljer jag det jag har gjort fel? Nej varför skulle jag göra det? För att människor kanske inte tycker om det jag har gjort?

 

Många säger till och med jag ;) att vi inte bryr oss om vad andra säger och tycker men klart vi gör det. Det hör till människans natur och det är nästan så man blir sjuk förklarad om man inte har känslor om omvärlden. Men detta innebär inte att man ska bry sig om allt andra säger. Jag har en bra förmåga att inte bry mig. Kanske för det liv jag levt och det jag varit utsatt för. Men vissa saker gör man bara inte...Och jag förstår inte att det ska behöva komma till den gränsen då man skadar någon annan och har satt ärr i kroppen på dem för livet innan man ska inse.

Jag har så många ärr från vuxnas idiotiska handlingar sånt som jag aldrig kommer glömma. Har det med matriella ting? Inte det minsta det har med deras handlingar och göra och efter de handlingarna som jag vart utsatt för agerar jag idag. Jag skulle ALDRIG vilja sätta de ärren i någons hjärta som vissa har gjort på mig! Är jag en elak person? Ja kanske mot vissa. Är det utan befogenhet? Nej aldrig. Jag skulle aldrig bara hitta på en historia och börja hata någon så tråkigt har jag inte om dagarna.

Det pratas så dant om att jag inte har någon som helst rätt att lägga mig i barnens liv. Men jag lever tillsammans med dem lika mycket om inte mer än deras föräldrar. Jag har lärt känna dem som om de vore mina. Är det till deras fördel? Självklart är det de. Om jag inte skulle känna dem skulle jag kunna begå misstag som sätter ärr. Jag kan urskilja deras gråt jag kan se deras stolthet så mycket som deras besvikelse. Jag vet deras behov och jag ger dem det de behöver både känslo mässigt och matriellt. Jag agerar nästan så som jag skulle göra med mitt egna barn. Hade jag varit mindre sträng mot mitt egna barn? Nej snarare ännu hårdare och jag skulle sätta gränserna och reglerna mycket tidigare.

 

Alla har vi haft olika uppväxt och alla har vi olika åsikter men jag hoppas att alla har samma åsikt om att skada ett barn psykiskt eller fysiskt inför resten av sitt liv inte finns på världs kartan och att om en hjälpande hand finnes ta emot den och inte förakta den. Jag hoppas att åsikten om att sätta ett barn framför sina egna behov är prioritet 1! Tyvärr kommer man bli besviken på folk till och med ogilla dem pga deras handlingar och göra saker för att man är arg. Men jag tar inte tillbaka ett ord jag skrivit/sagt/gjort i ilska. För min ilska är jag! min glädje är jag! Och jag håller inte igen för att vissa inte kan uppföra sig vuxet och föra en normal dialog. Jag avslutar detta inlägg med ett talesätt som jag tycker om...

 

Kan du inte älska mig när jag är som svagast

är du inte värd mig när jag är som starkast!

Trevlig söndag kväll alles!